Har tidigare funderat och reflekterat över mina upplevelser som tonåring kring min vikt och skinny shaming. Fat shaming är ett hett ämne att prata om men många glömmer att det motsatta, skinny shaming, är minst lika fel och minst lika viktigt att ta upp. Här nedan har jag skrivit ner mina upplevelser om just detta och hur det har fått mig att må. 

Under hela min barndom hade jag problem med min vikt och var underviktig och extremt smal. Jag var benig och man såg mina revben klart och tydligt. Men jag hade aldrig en ätstörning, tvärtom. Jag älskade att äta mat (bortsett från grönsaker). När jag var 12 år vägde jag 32 kg. Då var jag visserligen kort också, men det var då hela helvetet började. Jag minns inte riktigt hur ofta jag gick till skolläkaren, men det var ett himla tjat om min vikt helt plötsligt. Tänk då att man är 12 år och inte riktigt har börjat bry sig om sitt utseende än. Men det kom att ändras när skolläkaren stod och petade mig i magen och skulle undersöka om jag hade fått könshår.

Jag började helt plötsligt bry mig om att jag var 12 år och inte hade fått bröst än. Att jag inte hade fått mens. Jag började hata idrott och slutade duscha med de andra tjejerna på grund av min osäkerhet. Skolsystern började dessutom kontrollera att jag verkligen åt mat på lunchen. Om jag hade tagit för mycket mat och inte orkade äta det så tvingade jag i mig resten. Om jag slängde det så fick jag dåligt samvete. 

Högstadiet. Helvetet fortsatte. Istället för att få tid till att fokusera på studierna, som jag älskade, så tvingades jag lägga all min fokus på min vikt. Jag gick till skolläkaren och skolsystern med några månaders mellanrum för att kontrollera vikten och varje gång hade jag ångest över att jag inte hade gått upp så mycket som de ville att jag skulle gå upp. Jag låg ju under kurvan, för vad som är "normalt". Jag hade återigen inte fått mens och det skulle kontrolleras om jag hade fått könshår. Jag var en helt vanlig flicka i 12-15 års åldern som mådde bra. Jag åt mat och var glad. Studierna gick bra och skolan var rolig. Det var inget som helst fel på mig, men ändå skulle skolläkaren leta efter orsaken till ett fel som inte ens fanns. Det togs blodprover på mig för att kolla mina värden, som var bra, och de började till och med prata om att skicka mig till BUP. Jag kan tycka att det är bra att de följer upp en person som är underviktig för att utesluta ätstörning, men trots att inget fel hittades så fortsattes sökandet på bekostnad av min psykiska hälsa. Man måste nå en gräns någon gång. 

 

Till råga på allt så hade jag självklart klasskamrater som tjatade om hur smal jag var. Hur fel det var. Hur sjukt det var. Jag fick kommentarer om att jag skulle äta mer. Jag fick till och med kommentarer om att jag var ett "anorexibarn" av min kompis och jag fick höra att jag inte var en riktig kvinna som de andra eftersom jag inte hade fått min mens än. Från att vara helt obrydd om mitt utseende och om min vikt blev jag helt plötsligt oerhört medveten om min kropp. Trots att jag följde "normen" och var smal så var det inget jag mådde bra över. Jag skämdes över min kropp.

 

Från att ha varit en glad 12 åring blev jag helt plötsligt deprimerad och mådde så oerhört dåligt för att jag och min kropp inte var tillräckligt bra. Jag åt, och åt och åt. Men min vikt stod still. Att säga till någon att "äta mer" är så oerhört flummigt. Speciellt till en 12 åring som inte vet ett skit om kolhydrater, proteiner och fett. Hur kan en 12 åring veta vad som är bra att äta mer av? Eller vad som krävs för att öka i vikt? 

Åren gick och jag gick ur högstadiet. Äntligen. Jag slapp den destruktiva miljö som inte lät mig vara mig själv. Där jag inte fick se ut hur jag ville och där jag inte fick bry mig så mycket jag ville om skolan. Det kändes som att inget jag gjorde i högstadiet var rätt. Allt var fel, allt skulle hackas på. Jag började på gymnasiet och skulle på mitt första besök hos skolsystern. Fan. Fick återigen ångest över vad de skulle säga om att jag var underviktig. Men jag gick dit och berättade om min tidigare erfarenhet. Försäkrade dem om att jag åt och mådde bra, trots låg vikt. Och under sommaren hade jag fått min mens, 16 år gammal. Skolsystern kollade på mig och såg att jag såg ut att vara frisk och må bra. Efter det så gick jag bara till skolsystern på de årliga kontroller man hade. Det var en sådan lättnad att inte ha en person som hela tiden skulle peta på mig och tjata på mig att äta mer. Jag mådde helt plötsligt bra igen och kunde fokusera på mina studier. Arbetsmiljön i skolan var bra och jag blev inte dömd och mobbad för mitt utseende. 

Nu blev det en "wall of text". Men min slutpoäng är helt enkelt att sluta med skinny shaming av människor. Jag såg en video om Johnny Depps dotter och kommentarerna till videon handlade om hur sjukligt smal alla tycker att hon är. Hur sjuk hon ser ut, hur smal hon är, att hon ska äta mer etc. Efter att ha vuxit upp med den typen av kommentarer så blir jag arg när en 16 årig flicka ska tvingas höra samma sak. Vi ska vara så toleranta mot människors utseende, men bara när det kommer till fetma och sådant som är utanför "normen". Ja, det är norm att vara smal. Men trots att det är norm så får smala utstå en himla massa skit ändå. Det är inte okej att mobba människor som följer normen heller. Det finns ingen anledning till att någonsin mobba en annan människa överhuvudtaget. Denna tjejen kanske inte ens har ätstörningar som kommentatorerna påstår, utan hon kanske bara är som jag var. Lika mycket som det kan vara genetiskt att vara överviktig så kan det vara genetiskt att vara underviktig också.

Det är inte okej med fat shaming, så varför skulle skinny shaming vara det?