Varför är det nästan alltid bara måndagar som går åt helvete!? Morgonen började med att jag vaknde, dödstrött och fixade mig. Skyndar mig till bussen, och killen brukar gå lite senare eftersom att han cyklar. Jag kom till busshållplatsen, och ingen kille kom. Minutrarna började gå, och bussen kommer. Men han har ännu inte kommit! Får lite smått panik, vad ska jag göra? Jag hatar sådan stress, och att inte veta vad som pågår. När jag har gåt på bussenringer han mig och säger att hans kedja hade hoppat på cykeln och att han försökt ringa hem för att få skjuts till tåget. Ingen hade svarat så han fick springa hela vägen hem. Stackarn hade min gymväska också, + sin gymväska. Men han hade tydligen lagt dem i ett dike och sprungit hem och fick som tur var skjuts av sin mamma till tåget, som då redan hade åkt när han var framme.

 

Jag visste inte hur jag skulle göra, om jag skulle åka till stan eller stanna, men jag hoppade på tåget. Hade bråttom hem eftersom att jag började 10 idag, och ville gärna tvätta håret och äta frukost innan jag åkte hemifrån. Efter all förvirring och ett antal missförstånd (han trodde att jag fortfarande var vid bussen) så löste det sig. Han tog en buss som gick och jag stannade kvar i stan i 45 minuter. Tog en fika på Espressohouse och läste Metro. Fick senare min väska och kunde ta mig hem. Väl hemma hade jag 45 minuter på mig att duscha, sminka mig, äta frukost och ta ut hundarna. Blev riktigt tight med tid, men hann ändå ta mig till bussen. Kom till och med ihåg att ta med mig min labrock, success! 

 

Väl vid bussen står det att den är 8 minuter försenad. Suckar djupt och springer till en buss som går parallellt med min buss. Hade tre minuter på mig och var framme när den skulle gå. Då visar det sig att den är 5 minuter försenad. Blev riktigt frustrerad. Men sedan kom bussen, tog en spårvagn och kom fram till skolan. Klockan var ungefär 10.01 när jag klev in i labbsalen andfådd och allmänt stressad. Lite jobbigt dock när ingenting går som man vill. Men det kanske är ett äventyr i sig?