Jag minns när jag var yngre och tyckte allt var nytt och spännande. Nya kvarter i staden jag bodde i, nya gömställen i skogen utanför huset. Upplevelsen att åka buss för första gången. Åka utomlands för första gången. Första skoldagen. Att räkna matte och lära sig läsa. Man var blank när man liten. Kunde ingenting, visste ingenting. Som ett oskrivet papper. Nyfiken och hungrig efter upplevelser och kunskap. 

 

När jag var yngre älskade jag att lära mig. Jag frågade mina föräldrar konstant om saker jag inte förstod eller undrade om. Men nu, 21 år senare, är livet inte alls lika spännande. Det finns ingenting i vardagen som är spännande och nytt längre. Jag förstår min omgivningen bättre, vet hur den fungerar, men nu då? Var är min nyfikenhet och okunskap jag hade när jag var yngre? Saknar nästan tiden från när jag var yngre. Så oskyldig och ovetande. En bra tid! 

 

Självklart är jag fortfarande nyfiken, men inte på samma sätt. Jag blir inte lika förundrad längre. Jag tar upp det rätt ofta, anledningen till varför jag pluggar. Men ingen verkar förstå. Kollar på mig konstigt och tycker att jag är helt dum i huvudet när jag säger att det är kul och att jag älskar det. Jag har snart gått 2½ år och har 2½ år kvar, innan jag tar masterexamen. Tiden går så fort. Jag har roligt och älskar det! 

 

Molekylärbiologi är nog det enda jag fortfarande känner enorm förundran över. Jag får se saker jag aldrig tidigare sett, och får ökad förståelse över hur vi fungerar. Det är ett område som är extremt utforskat, men det finns fortfarande så mycket man inte vet än. Området är gigantiskt!