Tänk hur lätt det är att ringa ett samtal till någon som bor långt bort, som i exempelvis Stockholm. Ringde och pratade med min mamma tidigare idag och berättade att jag hade fått mitt projekt. Det bästa med att göra bra ifrån sig i skolan eller att helt enkelt lyckas, är att se sina föräldrar stolta. Det har fått mig att vilja fortsätta plugga trots att jag kanske inte orkat. Nu studerar jag inte och gör allt jag gör bara för att göra dem stolta, men det är fortfarande en push och det har det varit i hela mitt liv. Vissa tar påverkan och förväntan från sina föräldrar på ett negativt sätt; att de känner att de har krav på sig som de inte kan uppfylla. Jag känner däremot att jag har krav på mig som de vet att jag kan uppfylla. De kräver inte att jag ska bli läkare, eller att jag ska bli en framstående forskare, eller advokat, eller en stor artist. Men de förväntar sig att jag gör något bra med mitt liv, och att jag försöker. Och de finns där och stöttar mig, vilket känns bra. De håller såklart inte med om allt jag gör. Mamma ifrågasätter ofta många av mina beslut. Hon tycker att jag tränar för mycket, jobbar för mycket etc, men det är bra att ha någon som ifrågasätter. Någon att diskutera och bolla med, och som bryr sig om mig. Och ställer krav. Jag är en person som behöver krav. Lagom mycket krav eller ett lagom högt mål. Utan mål vet man inte var man ska. Vägen till målet är dock en helt annan sak! Finns många vägar dit. Men jag vet var jag ska i alla fall. 

 

Lite senare ringde jag upp min lillasyster. Hon pluggade inför ett kemiprov och jag frågade om jag kunde hjälpa henne, men hon kände att hon förstod det mesta så hon behövde ingen hjälp. Blir så stolt över henne! Hon läser natur som jag gjorde och det var minsann jobbigt! Beundrar henne för att hon kämpar och klarar sig så bra som hon gör. Jag bröt nästan ihop efter halva gymnasietiden...