Det är inte varje dag som någon i ens närhet dör. Men igår var en sådan dag. Nu var det visserligen inte någon person; ingen kompis, ingen släkting, utan det var min lilla hamster Frizzled. Jag köpte henne för nästan exakt 2,5 år sedan, samma dag jag flyttade hemifrån, och har haft henne sedan dess. Jag har varit så förvånad över hur pigg hon har varit, trots sin hög ålder. Hon har klättrat i buren och sprungit runt. Haft hur mycket energi som helst. Men för några dagar sedan orkade hon inte klättra - första tecknet på att hon inte mådde bra. Jag tänkte inte så mycket mer på det, hon var ju trotsallt 2 år och 7 månader gammal. Men så igår kom jag hem och såg henne ligga på sidan,  på "övervåningen" i buren.. Jag har nog aldrig sett en hamster ligga på sidan, de sitter upp. Nästan även när de sover, men då är de mer ihopkurade som små bollar. Hon andades knappt och hade kramper. Såg direkt att hon var döende och blev så ledsen av att se henne på det sättet. Jag tog upp henne så försiktigt jag kunde och höll henne i handen, kände hennes lilla hjärta slå svagt. Hon fortsatte ha kramper, hon verkade inte heller vara där, det var bara hennes kropp som rörde sig. Och efter en stund somnade hon in i min hand. Det var så hemskt att inte kunna göra någonting. Att inte kunna hjälpa henne på något sätt. Det enda jag kunde göra var att bara vara där hos henne, i hennes sista stund. Och även om det inte betyder mycket för en hamster att inte behöva vara ensam när den tar sitt sista andetag så betyder det mycket för mig att jag kunde vara där. Att inte bara komma hem och hitta hamstern död i buren. Och när hon väl somnade in så kände jag en enorm lättnad. Att det lidande hon fick stå ut med under sin sista tid var över.

 

Jag har ju haft en himla massa hamstrar när jag var yngre som har dött (såklart). Vissa har vi varit tvungna att avliva på grund av att de skadat sig allvarligt, fått tumörer etc. När jag var yngre ville jag sällan att vi skulle ta det steget. Jag var självisk, jag ville inte bli ledsen och sakna min hamster, hur skadad den än var. Som barn är det svårt att acceptera. Och det är väl största skillnaden nu när jag är vuxen. Jag kan acceptera att livet har sin gång. Att man föds, lever och dör. Klart att jag blir ledsen om någon dör, men jag accepterar det.

 

I vilket fall som helst så känns det väldigt tomt nu. Jag har ju min kille såklart, men när han inte är hemma är det tomt. Annars har jag haft min hamster som har sprungit runt i buren och har hållit mig sällskap. Hon har liksom funnits där och varit med mig sedan den dagen jag tog det "riktiga" steget ut i vuxenlivet. Med henne så har jag nästan aldrig varit ensam. Men, life goes on. Buren är städad och undanställd. Hamstern är lagd i en låda och ska begravas i helgen. Och vem vet, kanske skaffar en ny hamster i framtiden? Min kille har i alla fall föreslagit det. Men då ville han också vara med att bestämma ett namn. Förmodligen inte lika nördigt som Frizzled.