Min mormor gick bort natten till på fredagen förra veckan. Hon hade varit sjuk en tid (hjärtat orkade inte pumpa, ledde till vatten i lungorna och i resten av kroppen) och hade problem med andningen. Min mamma kom ner till Göteborg på onsdagen tillsammans med min pappa och syster och vi alla (förutom yngsta systern), åkte och hälsade på henne. Det var hemskt att se henne. Speciellt när hon senast jag såg henne kunde sitta upp och skratta och prata med oss. Att se henne nu var hjärtskärande. Inte för min egna skull, utan för att hon inte borde ha varit så sjuk. Jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna när jag såg henne. Jag och min mamma åkte tillbaka dagen efter för att hälsa på henne. Det var minst lika jobbigt som dagen innan men jag satte mig och höll henne i handen. Hon hade problem med att prata men satt och kramade om min hand. Vi tvättade henne lite runt ögonen så att hon kunde öppna ögonen och se oss. Det var något alldeles speciellt när hon öppnade ögat och fick se mig och min mamma för sista gången. Man kunde även se en antydan till ett leende. Vi stannade dock inte hos henne så länge eftersom att hon verkade så trött och bara ville sova. Men innan vi gick så tog jag henne i handen och kramade om henne. Då lyfte hon sin hand och skakade min hand. Med tanke på hur svag hon var, så var den rörelsen otroligt stor för henne. Jag förstod verkligen inte var hon fick kraften ifrån. Det var ingen liten rörelse heller. Den var bestämd. Men det tröstade mig otroligt mycket, i alla fall efteråt när vi fick reda på att hon hade gått bort. Det var nästan som att hon sa hejdå till mig. 

 

På fredagsmorgonen vaknade jag av att min mamma talade i telefon med sin syster. Jag hörde henne aldrig säga att min mormor hade gått bort men jag insåg det rätt snabbt på sättet hon talade att så var fallet. Det hade gått så fort! Innan jag vaknade hade jag haft världens lustigaste dröm också. Jag drömde att jag åkte upp med en hiss högst upp i ett höghus. Jag går ut från hissen för att se min mormor sitta på en soffa i ett fint dekorerat och ljust rum. Hon såg ut som hon gjorde för 20 år sedan och jag utbrister: "Men mormor, du var ju sjuk igår!", varpå hon svarar skrattande och glatt "Ja, men det är jag inte idag!". 

 

Även om jag är ledsen över att hon inte längre finns kvar i våra liv så är jag glad att jag för det första fick träffa henne innan, även om upplevelsen var jobbig. För henne var det nog också det bästa att få somna in eftersom hennes liv just då inte var värt att leva. Hon skulle fylla 90 år två veckor senare, men att få leva på det sättet, att inte kunna andas, inte få smärtlindring, inte kunna kommunicera med sin omgivning, måste ha varit hemskt, och jag är glad för hennes skull, att hon slipper allt det nu! Familjen kommer sörja, men vi kommer alltid minnas henne som den underbara person som hon var och hon kommer vara en stor förebild för oss. När jag levt mitt liv till fullo kommer jag få träffa henne igen!