Jag har haft lite problem de senaste dagarna med min masteruppsats. Jag sitter verkligen ner och pluggar under dagarna. Letar artiklar, läser och försöker skriva. Men jag får inte ner mer än två meningar på en dag. Jag läser ju om ögat och dess struktur just nu och det är sjukt svårt att hålla sig till ämnet och det som mina experiment verkligen har handlat om. Jag går verkligen in på detalj hur fotoreceptorerna i ögat fungerar och det är helt irrelevant. Men eftersom jag har mått lite dåligt över uppsatsen så åkte jag faktiskt in till skolan idag i hopp om att hitta någon att få lite inspiration från och för att bekräfta det jag tänker; att jag skriver för detaljerat. Andra anledningen till att jag åkte in var för att jag glömt min anteckningsbok där när jag åkte hem för två veckor sedan... 

 

Det var skönt att få prata och bolla idéer och också att träffa klasskamraterna. När man är hemma och skriver så möter man inte så mycket annat folk än sin sambo. Inget fel på honom såklart, men jag har saknat lite annat umgänge ändå. Det är skönt att prata med människor som sitter i lite samma sits som mig. Efter att jag var en stund i skolan så åkte jag in till stan och lämnade tillbaka min bikini på Hunkemöller jag köpte för en vecka sedan. Bikinin var väldigt snygg, men en metalldetalj som höll ihop två snören på ryggen gick sönder när jag tog av mig den. Självklart var ju alla storlekar slut men jag testade ett par andra bikinis med stor hjälp av personalen. De hjälpte mig med storlekar och modeller och i princip allt. Tillslut hittade jag en perfekt bikini som jag bytte till. Om det är något jag värderar i butiker jag handlar så är det att få bra och professionell hjälp, och det fick jag verkligen!

 

Men nu sitter jag återigen och pluggar och det tar ju aldrig slut. Min pojkvän är på lan hos en kompis

så jag är hemma alldeles själv. Men det går ingen större nöd på mig! Jag har unnat mig lite chilinötter och ett glas vitt vin!

 

 

Idag påbörjade jag andra träningsveckan på det träningsprogram jag kör nu. Målet är att jag om ca 10 veckor ska kunna springa 5 km. Denna vecka ökade sträckan med några hundra meter. Ingen jättestor förändring. Jag går ändå hela vägen runt sjön vilket är ca 2,9 km. Imorse var det dessutom väldigt fint väder ute, så jag klagar inte! Skönt att börja dagen med en go promenad. 

 

Det blir fortsatt skrivande på rapporten idag. Det går inte så bra känner jag. Det går långsamt och det är svårt att hitta källor. Det är faktiskt det som tar mest tid; att hitta vettiga artiklar med information så att jag förstår. Om jag inte förstår det jag ska skriva om så blir det bara jobbigt att skriva. Just nu skriver jag om näthinnan och om hur fotoreceptorerna fungerar. Det är sjukt intressant men det är svårt att förstå uppbyggnaden av cellerna om jag inte hittar bilder att kolla på. När det går dåligt med artikel-letandet så blir jag frustrerad och tappar fokus. Jag får så otroligt svårt för att koncentrera mig eftersom jag inte tycker att det är kul. Annars så gillar jag faktiskt att skriva och tycker att det är kul även om det är jobbigt. Jag får peppa mig under dagen och försöka kämpa med letandet. Eller helt enkelt hoppa över delar och fortsätta skriva på andra.

Har tidigare funderat och reflekterat över mina upplevelser som tonåring kring min vikt och skinny shaming. Fat shaming är ett hett ämne att prata om men många glömmer att det motsatta, skinny shaming, är minst lika fel och minst lika viktigt att ta upp. Här nedan har jag skrivit ner mina upplevelser om just detta och hur det har fått mig att må. 

Under hela min barndom hade jag problem med min vikt och var underviktig och extremt smal. Jag var benig och man såg mina revben klart och tydligt. Men jag hade aldrig en ätstörning, tvärtom. Jag älskade att äta mat (bortsett från grönsaker). När jag var 12 år vägde jag 32 kg. Då var jag visserligen kort också, men det var då hela helvetet började. Jag minns inte riktigt hur ofta jag gick till skolläkaren, men det var ett himla tjat om min vikt helt plötsligt. Tänk då att man är 12 år och inte riktigt har börjat bry sig om sitt utseende än. Men det kom att ändras när skolläkaren stod och petade mig i magen och skulle undersöka om jag hade fått könshår.

Jag började helt plötsligt bry mig om att jag var 12 år och inte hade fått bröst än. Att jag inte hade fått mens. Jag började hata idrott och slutade duscha med de andra tjejerna på grund av min osäkerhet. Skolsystern började dessutom kontrollera att jag verkligen åt mat på lunchen. Om jag hade tagit för mycket mat och inte orkade äta det så tvingade jag i mig resten. Om jag slängde det så fick jag dåligt samvete. 

Högstadiet. Helvetet fortsatte. Istället för att få tid till att fokusera på studierna, som jag älskade, så tvingades jag lägga all min fokus på min vikt. Jag gick till skolläkaren och skolsystern med några månaders mellanrum för att kontrollera vikten och varje gång hade jag ångest över att jag inte hade gått upp så mycket som de ville att jag skulle gå upp. Jag låg ju under kurvan, för vad som är "normalt". Jag hade återigen inte fått mens och det skulle kontrolleras om jag hade fått könshår. Jag var en helt vanlig flicka i 12-15 års åldern som mådde bra. Jag åt mat och var glad. Studierna gick bra och skolan var rolig. Det var inget som helst fel på mig, men ändå skulle skolläkaren leta efter orsaken till ett fel som inte ens fanns. Det togs blodprover på mig för att kolla mina värden, som var bra, och de började till och med prata om att skicka mig till BUP. Jag kan tycka att det är bra att de följer upp en person som är underviktig för att utesluta ätstörning, men trots att inget fel hittades så fortsattes sökandet på bekostnad av min psykiska hälsa. Man måste nå en gräns någon gång. 

 

Till råga på allt så hade jag självklart klasskamrater som tjatade om hur smal jag var. Hur fel det var. Hur sjukt det var. Jag fick kommentarer om att jag skulle äta mer. Jag fick till och med kommentarer om att jag var ett "anorexibarn" av min kompis och jag fick höra att jag inte var en riktig kvinna som de andra eftersom jag inte hade fått min mens än. Från att vara helt obrydd om mitt utseende och om min vikt blev jag helt plötsligt oerhört medveten om min kropp. Trots att jag följde "normen" och var smal så var det inget jag mådde bra över. Jag skämdes över min kropp.

 

Från att ha varit en glad 12 åring blev jag helt plötsligt deprimerad och mådde så oerhört dåligt för att jag och min kropp inte var tillräckligt bra. Jag åt, och åt och åt. Men min vikt stod still. Att säga till någon att "äta mer" är så oerhört flummigt. Speciellt till en 12 åring som inte vet ett skit om kolhydrater, proteiner och fett. Hur kan en 12 åring veta vad som är bra att äta mer av? Eller vad som krävs för att öka i vikt? 

Åren gick och jag gick ur högstadiet. Äntligen. Jag slapp den destruktiva miljö som inte lät mig vara mig själv. Där jag inte fick se ut hur jag ville och där jag inte fick bry mig så mycket jag ville om skolan. Det kändes som att inget jag gjorde i högstadiet var rätt. Allt var fel, allt skulle hackas på. Jag började på gymnasiet och skulle på mitt första besök hos skolsystern. Fan. Fick återigen ångest över vad de skulle säga om att jag var underviktig. Men jag gick dit och berättade om min tidigare erfarenhet. Försäkrade dem om att jag åt och mådde bra, trots låg vikt. Och under sommaren hade jag fått min mens, 16 år gammal. Skolsystern kollade på mig och såg att jag såg ut att vara frisk och må bra. Efter det så gick jag bara till skolsystern på de årliga kontroller man hade. Det var en sådan lättnad att inte ha en person som hela tiden skulle peta på mig och tjata på mig att äta mer. Jag mådde helt plötsligt bra igen och kunde fokusera på mina studier. Arbetsmiljön i skolan var bra och jag blev inte dömd och mobbad för mitt utseende. 

Nu blev det en "wall of text". Men min slutpoäng är helt enkelt att sluta med skinny shaming av människor. Jag såg en video om Johnny Depps dotter och kommentarerna till videon handlade om hur sjukligt smal alla tycker att hon är. Hur sjuk hon ser ut, hur smal hon är, att hon ska äta mer etc. Efter att ha vuxit upp med den typen av kommentarer så blir jag arg när en 16 årig flicka ska tvingas höra samma sak. Vi ska vara så toleranta mot människors utseende, men bara när det kommer till fetma och sådant som är utanför "normen". Ja, det är norm att vara smal. Men trots att det är norm så får smala utstå en himla massa skit ändå. Det är inte okej att mobba människor som följer normen heller. Det finns ingen anledning till att någonsin mobba en annan människa överhuvudtaget. Denna tjejen kanske inte ens har ätstörningar som kommentatorerna påstår, utan hon kanske bara är som jag var. Lika mycket som det kan vara genetiskt att vara överviktig så kan det vara genetiskt att vara underviktig också.

Det är inte okej med fat shaming, så varför skulle skinny shaming vara det? 

Ibland blir jag trött på mig själv. Det har gått ett par veckor sedan jag skar mig i fingret och jag går numer runt med mepiform och tejp runt fingret för att inte få ett stort otrevligt ärr. Dessutom gör fingret fortfarande ont när jag använder det så det är skönt att ha ett skydd runt. Men, igår när jag skulle diska och städa i köket så stoppar jag ner handen i diskhon för att plocka upp spisskrapan. Och jag gör det utan att riktigt kolla var jag har min hand. Det hela slutar med att jag skär mig i pekfingret och det FORSAR blod. Jag fick ingen panik utan min reaktion var mer "FAN inte nu igen -.-". Jag tvättade av fingret för att bedöma hur allvarligt det var, om det var såpass djupt att jag skulle behöva sy, IGEN, men som tur var så var såret mycket mindre och inte alls lika allvarligt. Förra gången rök nästan hela fingertoppen. Nu var det ett djupt jack in i fingret. Så jag tvättade av det och tryckte en stund för att det skulle sluta blöda och satte på ett plåster. Nu har jag tejpat så att hudfliken stannar kvar mot såret. 

Det är liiiite irriterande att ha plåster på båda pekfingrarna nu faktiskt. Vänsterhanden går bra, men höger OCH vänster går mindre bra. När jag ska göra saker som innebär att händerna blir blöta så står jag en kort stund och kollar på händerna och undrar vilket finger jag ska offra. Det är också jobbigare att använda datormusen och sitta och skriva på datorn, fingrarna glider liksom över tangenterna. Jag skrev också i förra inlägget att det var riktigt varmt på gymmet när man tränar. Och det är också en grej som är jobbig; klistret på mina plåster slutar funka när jag blir varm och svettas om händerna/fingrarna, vilket resulterar i att mina plåster lossnar när jag tränar. 
Men aja, det finns värre problem i världen. 

Igår morse när jag vaknade stack jag direkt till Härlanda Tjärn och tog en powerwalk. Jag älskar verkligen att gå i skogen och jag har saknat att ha en skog att gå i. Jag är ju uppvuxen i skogen och har levt en stor del av mitt liv ute på landet. Nu när man har studerat så har det varit bra att bo i stan; man slipper körkort och dyra kostnader som man får när man har bil. Kollektivtrafiken funkar väldigt bra. Jag är riktigt glad att vi ändå flyttade hit efter att ha bott på Lindholmen. Lindholmen är också fint på sitt sätt. Att åka longboard på piren sent på kvällen var roligt och mysigt, och det var perfekt att sitta på piren under varma sommardagar. Men det fanns inget fågelkvitter annat än måsar som skränade. Och det var ett konstant skrän av alkoholister och drogpåverkade utanför fönstret. Så att bo lite längre bort från stan men med en skog i närheten, träd utanför lägenheten och vakna upp av fågelkvitter, är helt perfekt. 

 

Senare under dagen blev det lite plugg, matlagning och sedan gick jag och pojkvännen och tränade. Gymmet vi tränar på nu är helt okej, det är väldigt skönt att det ligger såpass nära oss att vi inte behöver ta buss till gymmet. Men ett problem som har uppkommit nu när det blivit varmare ute är att det är OTROLIGT varmt inne på gymmet. Luften är kvav och varm. Man svettas innan man ens har börjat träna. Värmen är utmattande och det är inte särskilt praktiskt att bli trött och seg innan man ens har börjat träna. Jag ska försöka skriva ett mail idag till gymmet och klaga och be dem fixa ventilationen. 

Övriga planer idag är att skriva mer på uppsatsen. Vill som sagt bli klar. Och sedan blir det förmodligen träning igen ikväll! 

 

Fredagen slutade med shopping på NK och Hunkemöller - chinos till pojkvännen och bikini till mig. Är lite avundsjuk, vill också ha chinos! Men shoppingen på Hunkemöller gav mig lite ökad kunskap om mina boobs. Jag har tydligen haft fel storlek på BH. Är mycket smalare runt bröstkorgen än vad jag "trott" att jag är. Att jag haft en större storlek runt beror visserligen på att jag hatar när BHn sitter för tight runt bröstkorgen, men jag var så mycket som 10 cm off. Efter att vi kom hem från shoppingen var vi helt slut och lagade mat. Det blev ingen träning. 

 

I lördags lagade jag amerikanska pannkakor till frukost. Inte supernyttigt, men så sjukt gott! Jag har dock ingen sylt eller sirap på utan tinar jordgubbar och mixar och använder som "sylt". Riktigt fräscht och gott! Någon timme senare tog jag cykeln till sjön och gick en rask promenad - utan att gå vilse! Min pojkvän åkte också dit kort efter att jag gjorde det men han satsade på att jogga runt istället. Vi tränade en gång till på kvällen, men då gick vi till gymmet och körde styrka. Vet inte om det ska kännas sorgligt eller bra att vara på gymmet klockan 8 på en lördagskväll. Men det känns bra i kroppen efteråt i alla fall! Efter träningen lagade vi mat; bakpotatis och stekt rostas. Det är så otroligt lätt att tillaga men det är så sjukt gott! 

Ännu senare på kvällen/natten satt jag och skrev på mitt masterabete. När jag skriver under dagen så går det inte alls bra. Jag tappar fokus, blir uttråkad, rastlös etc. Men på natten, när jag är trött efter två träningspass så får jag helt plötsligt inpiration och ett flow när jag skriver. Fick mer skrivet igår, 3 på natten, än vad jag fått under hela veckan. 

För mig som har varit hemma i två veckor och kommer fortsätta vara det de kommande veckorna till min inlämning så är det inte så speciellt med helg. Jag är ju "ledig" hela tiden! Den enda skillnaden är att min kära sambo äntligen kommer vara hemma med mig. Även om jag inte har några problem med att vara ensam och trivs med det så saknar jag ändå att umgås med honom. Vi bor ju tillsammans och träffas varje dag, men det blir inte så många timmar. Jag brukar dessutom jobba nästan varje helg så då ses vi knappt heller. Så jag ser verkligen fram emot en mysig helg med honom nu!

 

Igår bestämde jag mig för att börja springa, vilket jag också gjorde. Det gick riktigt bra tills jag insåg att jag aldrig kom runt sjön jag tänkte gå runt, utan att jag hade börjat gå rakt ut i skogen. Jag hade ingen aning om var jag var, trots att jag hade min smartphone med GPS. Motionsspåren i skogen gick nämligen inte att se på min GPS. Till slut hittade jag en väg som fanns på min GPS och jag kunde äntligen hitta tillbaka. Det slutade med att jag gick 4,69 km istället för planerade 2,18 km. Men det var inte så farligt, kul med lite vardagsäventyr! Det jag gillar starkt med appen är att telefonen talar om för mig hur långt jag gått, hur långt jag har kvar och helt enkelt ger mig statistik under tiden. Då slipper man kolla på telefonen hela tiden för att veta hur långt man har gått. I slutet av träningspasset så sa den till och med "Du klarar det!" (med mekanisk röst). Kul med lite pepp och ett bra sätt att träna på om man inte har en kompis att träna med. 

 

Idag funderar jag dock på att vila eftersom jag har ont i hela kroppen och min träningsvärk i rumpan inte har släppt än. Beroende på hur rastlös jag blir efter pluggandet så kanske jag åker och tränar ändå. Men det återstår att se!

 

Även om jag är ganska kass på att vara produktiv så är jag faktiskt duktig på att gå upp på morgonen. Mycket duktigare nu när jag är hemma än när jag faktiskt måste gå upp och åka till skolan. Jag gick dock och lade mig lite för sent igår (1) och vaknade tidigt imorse (5) och kunde inte somna om. Största anledning var på grund av att jag har så sjuuukt ont i kroppen. Sedan jag skadade fingret i början av april så har jag förlorat min gym-rutin. Det har inte blivit bättre av att jag jobbat som en galning och har haft ett arbete att skriva. Jag har helt enkelt inte haft tid.

Mitt finger börjar långsamt bli bättre men ärret som håller på att bildas gör fortfarande ont och jag försöker använda fingret så lite som möjligt. Jag ska dessutom gå runt med Mepiform på fingret som sägs hjälpa till med ärrbildningen, och ser till så att ärret inte blir för stort eller att man får andra problem med det. Jag testade att träna i måndags (efter en himla massa veckor) vilket gick bra, speciellt med tanke på fingret. Det som har gått mindre bra är träningsvärken. Jag har fortfarande extrem träningsvärk i rumpan efter att ha tränat i måndags. Jag tränade också både i tisdags och igår och den sammanlagda träningsvärken i alla muskler är brutal. Så det var anledningen till att jag inte kunde sova. Fanns ingen sovposition jag kunde ligga i utan att ha ont. Det var bara att gå upp och acceptera ödet!

Förhoppningsvis kan jag få något gjort idag trots min bristfälliga sömn. I värsta fall får jag ta en powernap. Jag hade dessutom planerat att testa att springa runt en sjö som ligger i närheten. Även om styrketräning är bra att hålla på med så är konditionsträning också bra, speciellt för hjärtat. Jag skäms nästan för min dåliga kondition men man måste ju börja någonstans. Hittade dessutom ett träningsprogram i S Health på telefonen som jag tänkte testa. Varför inte liksom? Det är ju bra att ta en paus i pluggandet också, man blir ofokuserad efter ett tag!

 

 

Efter att ha utfört experiment i labbet sedan i september förra året så sitter jag äntligen ner och skriver på mitt arbete. Det har varit otroligt svårt att börja, som det alltid är. Men nu har jag äntligen kommit igång och jag har inte lång tid på mig! Mitt arbete ska presenteras den 10e juni men jag ska ha examensfesten med släkten redan den 5e. Min lillasyster tar också sin examen, fast sin kandidat, ungefär samtidigt som mig. Det är som tur är inget krav att det skriftliga arbetet måste vara klart innan den 10e (även om min examinator önskar det), utan han har sagt inlämningen ska ske senast innan midsommar. Jag hoppas för allt i världen att jag verkligen är klar innan dess. Efter att ha studerat i 5 år så känner jag inte riktigt för att dra ut på det. Jag vill bli klar. Nu. Jag vill börja jobba och göra nytta i världen. Och det är också något som är jobbigt, utöver uppsatsskrivandet då. Att söka jobb. Har sökt ett par jobb och varit på en intervju på ett konsultföretag. Det finns tyvärr inte så många jobb inom mitt område i Göteborg, utan de flesta finns i Stockholm, Uppsala och i Lund. Jag känner mig dock inte redo för att flytta varken söderut eller norrut. Göteborg är mitt hem. Om det inte löser sig med jobb på företag så har jag ändå sökt ett par doktorandtjänster och ska fortsätta söka de som kommer ut. I allra värsta fall har jag ju jobb på kasinot och det är en stor trygghet. Jag vill verkligen inte bara sitta hemma när jag är klar med skolan. Jag skulle gå i taket.
Något jag ska satsa på nu i sommar är ändå att skaffa körkort, vilket jag inte har gjort än. När man bor i stan där kollektivtrafiken funkar bra så finns det inte riktigt någon anledning till att ha bil, så jag har inte haft någon brådska med att skaffa körkort. Men nu ska jag minsann fixa körkort!

Min pappa fyllde år förra onsdagen, så dagen därpå tog jag tåget upp till Stockholm för att fira hans födelsedag med familjen (men han visste inte om att jag skulle komma)! Jag åkte med MTR Express och jag älskar det tåget! Tågresan går snabbt (3 h, 19 min), tåget är fräscht, oftast i tid, prisvärt och man slipper hålla koll på biljetter. 
Att åka till Stockholm som göteborgare är dock ett litet äventyr. Jag hade fyra minuter på mig, från det att tåget ankom, att ta mig till pendeln till mina föräldrar. Jag känner mig verkligen inte hemma på Stockholms Centralstation och jag vet inte hur många olika nivåer det finns där. Men jag hade kollat upp vilket spår mitt tåg skulle komma in till och var pendeln skulle gå ifrån så jag visste på ett ungefär hur jag skulle gå, och jag hann! 

Då jag kom så sent hem till mina föräldrar så väckte jag inte min pappa eftersom han skulle upp tidigt på morgonen. Jag gick och lade mig och överraskade min pappa på morgonen. Han trodde inte att det var jag först utan att de var min yngre syster som bor i Stockholm. Men när han insåg att det var jag så var han förvånad och glad och sa till min andra yngre syster att jag var lurig. Jag brukar nämligen överraska människor på deras födelsedagar (mamma, min pojkvän och nu pappa). 

På kvällen firade vi pappa och gjorde rödvinsmarinerad oxfilé med ugnsstekt potatis. Vi hade även gjort en rosa marsipantårta som vi åt som efterrätt. Dagen efter gick jag och mamma på ett 50-års kalas där vi åt ännu mer mat och tårta! Och igår när jag skulle åka hem tog vi en sväng till Mall of Scandinavia. Min mamma och pappa ska åka till Israel och min mamma ville köpa lite nya kläder inför resan. Så vi gick runt och shoppade lite kläder till henne och jag köpte en ny vit skjorta på Tommy Hilfiger. Jag har velat köpa en ett tag nu men har aldrig kommit till skott. Men jag passade på nu, och jag behöver den på onsdag då jag ska på arbetsintervju (!). 

Efter shoppandet åt vi på Vapiano, en av mina favoritrestauranger. Min pappa tyckte det var krångligt men mamma tyckte det var spännande att testa något nytt. Dagen började lida mot sitt slut och mitt tåg skulle gå vid 18.36 hem till Göteborg så efter att vi ätit blev jag körd till centralen och hoppade på tåget. Vi kom dock inte så långt. När vi var vid Södertäljebron stannar tåget och står still i 50 min då obehöriga sprang över spåren. Räddningstjänsten hade begärt trafikstopp och vi fick snällt vänta tills de hade gripit de obehöriga. Tåget blev väldigt försenat och jag kom hem senare än vad jag hade planerat. Sedan var det bara att hoppa rätt i säng.